Folkbildning och solidaritet

Inom folkhögskolan finns en unik inriktning på erfarenhetsutbyte med människor i Syd. Medan internationella utbytesstudier på högskolan huvudsakligen sker i länder på det norra halvklotet, har folkhögskolorna ett vittförgrenat nätverk med folkrörelser, religiösa samfund, NGOs och utbildningsinstitutioner runt om i världens forna kolonier.

Hur kom det sig att den lokalt förankrade folkhögskolan intresserade sig för globala frågor och fattigdomsbekämpning? Boken ger en översikt av folkhögskolornas gradvisa internationalisering efter andra världskriget och redogör för vilka skolor, rörelser och huvudmän som var drivande från mellankrigstidens flyktingmottagande till att starta u-linjer, resandekurser och utvecklingssamarbete med folkbildare i Syd.

Med hjälp av intervjuer med pionjärer, protokoll, tidskriftsartiklar, jubileumsböcker och forskningsrapporter ger författaren en detaljerad beskrivning av sextiotalets politiska uppvaknande i folkhemmet och av folkhögskolornas solidaritetsarbete. Folkhögskolans internationalisering hänger tätt samman med framväxten av svenskt utvecklingssamarbete, vilket ägnas ett eget kapitel i boken.

Flera av de skolor som startade U-linjer 1967 hade tidigare utbildat för mission. Författaren ger oss en inblick i konfrontationer som uppstod på dessa skolors U-linjer i studentrevolternas tid. Boken ger en översikt över väckelserörelser och svensk utlandsmission.

Folkhögskolornas resandekurser har främst varit inriktade mot den afrikanska kontinenten, och framförallt mot Tanzania. Författaren har forskat på de Folk Development Colleges som byggdes upp med hjälp av svenska folkbildare under 1970-talet och har följt skolorna genom tjugo års praktiskt vänskolesamarbete. Boken ger en initierad bild av de tanzaniska folkhögskolornas uppkomst, utveckling och framtidsutsikter.