Min barnmorska bad mig skriva ett brev till läkarna för att de skulle få en insikt i hur det är för en mamma att bära på ett barn som hon vet ska dö. Det blev inget brev till läkarna, det blev en liten bok. En bok skriven ur känslor med meningar jag aldrig trodde någon skulle få se. Kanske skrev jag för att orden inte skulle fastna inom mig. Sorgen. Eller för att inte glömma. Kanske skrev jag för att jag ville göra henne verklig genom att berätta om henne för dig.
Mars
"Jag hade precis hört hjärtat slå, det slog hårt och det slog snabbt. Hon levde. Punkt."
April
"Paniken väckte alla mina sövda sinnen till liv, skakade om mig och lika tydligt som spillt vatten på min hand kände jag mitt barns liv rinna ur mig."
Maj
"Min kropp skrek efter henne. Jag ville sträcka ut handen, pressa den genom rutan, känna henne genom vinden. Jag kunde inte sluta tänka på henne."
***
Jag behövde henne så som natten behöver dagen, är en bok helt utan filter om en mardröm som blev sann, om att bära på ett barn som inte räddas kan. "Du får gå till graviditetens slut, kanske dör hon snart eller efter hon kommit ut ..." Boken är skriven ur känslor och tankar som var då, om kampen att hålla sig över ytan från besked till efteråt. Den bör läsas med öppet hjärta och utan förebrå, för den är skriven i ännu ett trauma som kom efteråt. I cytostatika rus och nu med mitt eget liv i osäker hamn, var det dags att färdigställa boken om henne, vars liv jag fortfarande bär osynligt i min famn.
***
Till dig som har turen att stå utanför en situation som denna, tack för att du tar din tid till att läsa om min.
Till dig, nära en mamma i liknande trauma, här är en inblick i de känslor och tankar som kan te sig inom henne.
Till dig, mamman i en tid som min, jag hoppas du kan få svar på en del tankar och bekräftelse i dina känslor.
Du är inte ensam.