“Pappa – vem är det som har stor makt ?” Frågan ställs av Jonatan, 5 år, som sitter på köksgolvet och leker. Jag, pappan, står och diskar. Eftersom jag är pedagog, lågstadielärare till professionen, börjar jag fundera ut ett bra, heltäckande sätt att angripa ämnet så att en 5-åring kan förstå. Jag är ju i alla fall yrkesskadad sedan många år i branschen…
Så börjar boken. Svaret på frågan får läsaren mot slutet. Det är så häpnadsväckande, enkelt och djupt.
Frågan har följt Bosse Elftorp alltsedan den ställdes och är på sätt och vis det som har fått honom att börja skriva. Mellan frågan och svaret drar Elftorp historiska linjer av maktutövning, han följer demokratins utveckling från Solon till våra dagar, söker tiden för människovärdets uppgradering.
Han gör personliga reflektioner omkring lydnad, psykopatens maktutövning, frågar sig varför dödsstraffen ökade så dramatiskt under Karl IX:s tid.
Läsaren får förslag på hur man själv kan förhålla sig till maktutövning i de stora sammanhangen, i de små sammanhangen, i personliga förhållanden inom och utom hemmet. Några framträdande och lysande exempel på goda maktutövare får träda fram.
Elftorp jämför kristna människors maktutövning med hur det borde se ut. Han gör nedslag i kristen tradition bl.a. när det gäller försoning och förlåtelse. Han tar sig (i all ödmjukhet!) an Teodicèproblematiken och har många referenser till kyrkans maktbruk och maktmissbruk genom historien, och mycket mer…